|
|
En krönika innan Gerndt-affären!
Jag hade önskat Polen.
Nu blev det Ukraina. Gud ske lov att det blir tre gruppmatcher i Kiev!
Nu kör vi och går för EM-slutspelet 2012!
Först börjar jag med november-landskamperna! Köpenhamn tog emot mig med kyla. Efter jag letat mig fram, i ett mycket kyligt Köpenhamn, hittade jag till det Scandic hotell där Maria Hellströmer och resten av biljett utlämnarna fanns. Jag fortsatte sedan vidare på Ströget, för att hitta till samlingsplatsen där supportrar skulle samlas – Wall Street pub. Där samlades fansen och stämningen hög. Efter förstärkning med dryck och mat så bar det iväg till Parken. Där en nålbitande vind hittat fram, men nu ville jag se om förbundskapten Erik Hamrén vässat laget och spelet sedan segern mot Holland. Jag ville se ett böljande vasst passningsspel, en rörlighet som inte stod KLM-kedjan långt efter och ett försvarsspel som skulle få Sven Dufva att rodna. En av dessa tre önskningar gick uppfyllelse. Efter ett par fina anfall så tog danskarna över. Och som de gjorde det. De spelade ut samtidigt som den svenska taktiken var att ligga på kontring, istället för att föra spelet. Det dröjde inte länge innan danskarna satte 1-0. På läktaren knorrades det, men vi bet ihop. När Emir Bajrami olyckligt la bollen i stolpen kände jag att ”Nu, j-lar” så fixar vi det här till slut, trots missen.
I andra halvlek så blev spelet rejälare. Grabbarna på plan fann varandra bättre. Johan Elmander sprang som vanligt. När Zlatan blev utbytt blev det än vassare framåt, och det drogs en lättnadens suck bland de svenska fansen. In kom spetsen Alexander Gerndt. Och banne mig blev det inte farligare framåt. Mer djup och högre fart. Besvikelsen över Zlatans oengagemang på planen spred sig som en löpeld bland de svenska fansen. Och min egen känsla att Erik Hamrén borde/ska placera honom som passningsläggare bakom Johan Elmander växte. Zlatan spelar ju mer eller mindre som en släpande forward i Milan och gör det mycket, mycket bra! Dessutom ska han anpassa sig efter de riktlinjer som Erik Hamrén ställer upp och de lagkamrater han har omkring sig. Zlatan är en överdjävligt bra spelare som har kvaliteter som inte en svensk fotbollspelare varit och är i närheten av sedan Tomas Brolins dagar, och när Zlatan springer, kämpar och passar bollen som den världsstjärna som han är så är Sverige närmast oslagbart. Hursomhelst så har Erik Hamrén något att ta tag i för att få Zlatan mer delaktig i det svenska spelet. Nu blev det ett till mål i baken, men det tar jag på kontot ”Att våga vinna”. Sverige ville vinna mot Danmark och då blottade sig laget bakåt..
När allt kom sig omkring så var det mycket roligt att träffa mina fotbollsintresserade vänner. Trycket på läktaren var bra. Det hejades och det visslades om vart annat och jag njöt i kylan. Det är det som är så uppfriskande med dessa resor. Att få träffa vänner och snacka fotboll och även om annat i tillvaron än fotboll.
Dessvärre så följde jag inte med till London och såg Sverige-England på Wembley. Det smärtade mitt hjärta men jobb och pengar sade stopp. Jag fick trots allt nästan se hela matchen på TV, och det jag inte såg hörde jag på radio. Men problemen kvarstod från matchen mot Danmark. Ett trögt och stillastående anfallsspel. Och det var först i slutskedet av matchen som Sverige stack upp. Det kom några bra möjligheter men mer till vassa halvchanser blev det inte. Att dessutom denna landskamp blev den minst publikmässiga landskampen på Wembley är också känns trist att engelsmän ser en landskamp mot Sverige som mindre intressant!
Jag tror att det var två nyttiga och nödvändiga landskamper. Det var en bra lektion som Erik Hamrén fick. Han fick se vad som var bra, och som var mindre bra i spelet. Nu vet han vad som behöver trixas till för att sätta grundspelet och sedan utforma taktik efter motståndare i EM-slutspelet till sommaren!
Och då kommer vi dit! Till EM-lottningen! Det blev grupp D. Vi hamnade i Ukrainas grupp. Jag hoppades att Sverige skulle få spela i Polen. Närheten och ett bättre fungerande samhälle ligger mig varmare i hjärtat. Dessutom bättre för fansen med att spela i Polen. Nu får Sverige spela i Ukraina och det fina med att få spela i grupp D är att Sveriges alla matcher spelas i Kiev. Skönt. Även om inte jag kommer att se premiären så åker jag ned för att se matcherna mot England och Frankrike. Men, hur känns det då med denna grupp? Jo, det är en öppen grupp. Inte för enkel och inte för svår. Vi har alla chanser att vinna mot Ukraina och spela två oavgjorda mot England och Frankrike och gå vidare. Jag kommer att komma till EM i krönikor framöver. Men en sak som slår mig när det gäller EM är detta med att fixa boende. Ukrainas alla hotell har gemensamt höjt priserna på rum till astronomiska nivåer och bo måste man göra där. Dessutom så är nästan alla rum upptagna. Och trots allt så är jag för bekväm för att sova på en camping!
Men, Olympiastadion – här kommer vi!
/Peter Edström
|
|
En dag!
Kroppen känns som en deg på väg att rullas ut och knådas. Sov fem timmar i natt, när jag egenligen borde ha sovit i närmare sju timmar. Trösten är att det är sol och varmt, för att vara den sista oktober nådens år 2011. Utanför fönstret i vardagsrummet ligger löven som en gul matta på den gröna gräsmattan. Ord och meningar ligger begravda i mig, men de är inte döda. De sover bara och väntar på att få väckas... de kommmer snart fram nyvakna och beredda på att få lägga sig som en matta på ett vitt papper...
/Peter
|
|
Nu ska jag städa!
Dags att ladda upp för V75 på lördag!
Jag ser fram emot den omgången!
/Peter
|
|
Nu ska det nog börja fungera att blogg - hoppas jag!
/Peter.
|
|
Idag städar jag!
Min dator strular så jag kan ibland inte gå in och uppdatera mina sidor! Känns inte bra!
Den elfte november är det landskamp mot Danmark. Kul!
Nu mer kaffe och städning - eller kasta och ta bort!
/Peter
|
|
Jag visste inte att det var så lätt att beställa en svensk seger.
Bara sätta sig ned och skriva en krönika.
Det var länge sedan jag darrade av glädje.
Inte sedan Sverige-Argentina har jag darrat så mycket, och mitt hjärta fladdrar fortfarande av lycka.
Tack, svenska herrlandslaget i fotboll för en underbar föreställning!
Jag skrev i min senaste krönika inför matchen mot Holland att vi behöver hjältar. Det enda jag behövde var att sätta mig på knä och be och bli bönhörd för hoppet är det sista som lämnar människan. Och jag blev bönhörd. Att vinna mot Holland hemma på Råsunda bär bragdens stämpel. Det finns så många superlativ för matchen och de spelare som lirade så det blir ett överflöd av ord och glädje. Senaste gången jag var så bubblande lycklig och fick dagen att gå i en enda lång champagne var när Sverige spelade 1-1 mot Argentina i VM 2002. Jag har lyssnat på matchen i efterhand två gånger och sett repriser på Eurosport och jag blir lika tårögd av lycka när Kim Källström, Sebastian Larsson och Ola Toivonen gör mål. Jag ska inte jämföra vinnarkänslan när svenska landslag i andra idrotter vunnit, men när vi vann mot Holland så kändes det som när Sverige slog Sovjet i ishockey på 80-talet med sovjetiska superfemman i spetsen. Så stort jämför jag denna seger. Det svenska laget tog hand om de holländska spelarna som man lägger upp ostskivor av holländsk Gouda. Holländarna fick visserligen hålla bollen men de svenska spelarna stod rätt och de bollar som kom fram till Andreas Isaksson tog han med ackuratess. Jag gillade det svenska spelet. Hur de blågula offrade sig för varandra och sprang och kämpade som aldrig förr. Det är inte lönt att ge några betyg – det är lönlöst då hela laget är värt en femma. Fast jag föll verkligen för Johan Elmanders spel, som han sprang och sprang och jagade boll och drev boll framför sig.
Innan matchen träffade jag andra fans på lokal i Sundbyberg. Och jag gillade vad jag såg, vad jag kände och den lycka som sken i deras ögon. Och på något sätt så värmdes jag i min själ och insåg själv allt mer att Sverige skulle vinna. Det var verkligen en av de där dagarna då allt bara lyckas.
Nu överlever jag en lång och svår vinter, om det kommer en sådan, för jag bara ler i mitt hjärta och kan redan nu se hur svenska fans i ett långt tåg vandrar till en EM-arena. Underbart! Hur många svenska fans blir det som åker till antingen Polen eller Ukraina? Sverige har ju världens bästa fans! Storsint? Nej, det är ju bevisat i de tre senaste mästerskapen som Sverige var med i att vi var de bästa. Tänk, om Sverige placeras i Gdansk. Men, det är bäst att lägga ned de spekulationerna och bara njuta av segern mot Holland!
Så:
Grattis Erik Hamrén!
Grattis herrlandslaget i fotboll!
Grattis Svenska fotbollsförbundet!
Grattis oss fans, som följt med hela vägen sedan EM-kvalet började!
/Peter Edström
|
|
Det verkar bli typiskt höstväder i Helsingfors som regn, hårda vindar så det känns som minusgrader!
Det bekymrar mig, men det som stör mig mer är nervositeten som bubblar i mig!
Jag hoppas att Sverige spelar EM-kvalmatchen på Olympiastadion i ”tempo furioso” – då kör vi över Finland.
Det är nu ett dygn kvar innan matchen sätter fart. Jag har inte börjat packa min svarta väska väntar på att bli fylld. För var dag som gått, sedan bortamatchen mot San Marino, så växer betydelsen för matchen. Vinner vi så är Sverige klara för play off och vinner Holland hemma mot Moldavien så är de helt klara för EM. Oavgjort räcker för att holländarna ska vinna vår grupp, men jag räknar inte med oavgjort i Amsterdam. Gasar Holland på med sitt spel så tar de hem matchen mot Moldavien. Då tror jag att Holland ställer upp med ett sämre lag mot Sverige den 11 oktober på Råsunda. Och som jag skrivit tidigare – Motivation slår klass! Vi har mer att spela för - bli bästa tvåa och ta oss till EM-slutspelet i Polen/Ukraina, utan ett ödestiget kval mot en annan tvåa. Fast jag ska ju vara erkänna att vinner vi inte mot Finland så har vi inget i ett EM-mästerskap att göra. Fotboll är en resultatidrott och fixar Erik Hamrén med sitt manskap inte att vinna mot Finland så har laget mist rätten att gå vidare. Sverige har inte förlorat mot Finland i Finland sedan 1966. Jag är ingen dysterkvist. Bara realist. Jag vill av hela mitt hjärta att Sverige vinner. Låter vi bara bollen göra sitt och mittfältet gör sitt jobb och fördelar bollarna rätt framåt så kommer det här att gå bra.
Olof Mellberg är tillbaka. Jag är glad för det. Han är i sig som en enda stor mur och ha den utstrålning och den vilja att vinna varje boll som kommer i hans närhet. Olof Mellberg är en fyrbackslinje i hela sitt väsen. Och hela laget behöver honom. Jag vill se Olof Mellberg stå upp som Visby-ringmur. Jag vill se Olof bära hela laget så Sverige kan spela tryggt och lugnt och i anfalls våg efter anfallsvåg lägga in bollar mot det finska målet. Jag vill se en centrallinje hålla stånd, från Andreas Isaksson fram till Zlatan Ibrahimovic.
Den båt jag åker med kommer lägger till vid tio-tiden. Jag kommer att ta mitt pick och pack från hytten och promenera iväg genom ett höstkyligt Helsingfors. Jag kommer att passera fisketorget framför svenska ambassaden på väg till mitt hotellrum. På vägen fram promenerar jag på den breda allén mot centrum av Helsingfors och vika av till höger på Mannerheimgatan. Det ska tydligen vara ett ostadigt men prognoserna visar vid hand att det inte blir något regn. När jag kommer till det hotell jag ska sova på så kommer jag att vila, äta och sedan ta ett stadigt grepp om finska huvudstaden. Jag kommer att umgås med mina vänner, skratta och prata gamla minnen och fotboll och livet. Därefter går vi nästan hand i hand till Olympiastadion. Jag hoppas jag får en bra plats så jag ser hela planen. Att för mig som sportnörd stå på Olympiastadion är för mig en ynnest. Det är idel ädel adel och sporthistorisk mark för mig. Äntligen. Har bara passerat arenan med buss en gång i tiden.
När matchen är över och Sverige vunnit, efter mycket stort besvär, så går jag Mannerheimgatan fram och ler. Jag kanske säger hej till statyn av Paavo Nurmi och lyfter på min osynliga hatt. Då ska jag sedan gå upp på mitt hotellrum för att byta om till en segerdress för att följa mina vänner ut på gatorna i Helsingfors för att skråla – heja Sverige! Vi kanske går från pub till pub och tar en segerskål. Att vinna i Helsingfors gör inget svenskt lag – oavsett idrott – på beställning. Den finska sisun kommer att ställa till det för di svenske och de blåvita kommer att kämpa som Sven Dufva för att sätta krokben får Sveriges framfart mot EM.
Jag vill inte att det blir en lång hemresa på lördag.
Zlatan – sätt två pytsar och ge dig själv och vi på läktaren ett leende så kan vi lalla hem över Östersjön och se fram emot en varm och härlig vinter!
/Peter Edström
Sverige vann med 1-0 mot Finland
Jag vann över regnet och kylan på Olympiastadion i Helsingfors!
Det som värmde min kropp var tre poäng i EM-kvalmatchen och goda vänner och min son!
Allt började så bra. Först missade Finland ett öppet läge. Därefter satte Sebastian Larsson 1-0. Så fort målet kom öppnade herren sin himmel och naturen tog över. Jag stod på min läktarplats hopkrupen och böjd för blåst och regn. Droppar rann nedför min nacke men jag fortsatte att se på matchen. Vädret fick mig att tänka på VM i friidrott 2005 då en VM-kväll regnade bort med ett väder som får en att tänka på sådant som man ser på TV-bilder från Karibien. Och öppet blev det svenska spelet. Ytorna på svensk planhalva blev öppna som fria åkerlappar och finnarna fick husera allt som de ville. Och det gjorde allt utom mål. Tack gode Gud för det! Johan Elmander, Kim Källström och Rasmus Elm gav bort många ytor, men hemmalaget vann också många närkamper. Till stor lycka visade Andreas Isaksson upp sig från sin bästa sida. Han kastade sig längs gräset, han kastade sig i luften som en vacker panter för att rädda målet från påhälsning av finska bollar.
Pausen kom, och jag tog en kopp kaffe och snackade med vänner och bekanta. En finska stod och delade ut små vita paket med regnkappor, liknande ponchos. Som behövdes. När jag gick upp för den branta läktaren till min plats så kändes det bättre. Jag stod som in en kokong. Jag kom på i den andra spelminuten av andra halvlek – var var Zlatan? Han spelade men han var inte med i spelet på något vis. Och det var en gåta för mig. Fast ändock inte med tanke på presskonferensen med Zlatan i ett par dagar innan matchen. Den glöd som jag tidigare sett i hans blick och ögon var borta. Den fanns inte. Det var som något fattades honom och vad det var vet jag inte! Men, han gick mest omkring på Olympiastadions gröna gräsmatta och viftade emellanåt som en semafor, och det gjorde mig så ont. Denne begåvade och unike svenske spelare var en skugga av sitt forna jag. Om det var ljumskarna som spökade, om det var glädjen för fotbollen som var borta eller något annat vet jag som sagt inte, men det får rätta till sig. Han är ju så j-la bra så nog vore det väl fan om han in kan forma sig till det övriga laget!
När Martin Olsson gjorde 2-0 så sjönk min puls och värmen steg i mig som hos en febersjuk. Med ens blev jag glad och den lätta sjösjukan från Finlandsbåten försvann helt. Det svenska spelet blev bättre efter målet. Passningarna hittade fram och smidigheten fanns där igen. Och spelet fortsatte så, tills det finska reduceringsmålet kom. Det målet kunde Andreas Isaksson inte göra ett dugg på. Det blev lite darrigt och nervöst. Det var ju ett bra tag kvar av matchen. Det gick ett sus i mig vid varje finskt anfall efter reduceringen. Och vi ska tacka alla himlens krafter att Finland inte fick en straff i slutminuten då Daniel Majstorovic fällde en finländskspelare i straffområdet. Domaren lät spelet gå vidare. Och jag kände hur den osynliga ryggsäcken med ens blev lättare.
Vinsten gav oss tre poäng. Inte mer. Spelet var överlag inte bra, men målet för det svenska herrlandslaget i fotboll var att vinna. Hur det skulle se ut var en annan femma. Det var en kämpainsats av grabbarna. Inget annat. Poängen skulle hem och Sverige skulle ta andraplatsen utan inblandning med Ungern.
Nu är det Holland på Råsunda. Nu vill jag se om grabbarna har lärt sig av bortamatchen mot Holland. Jag ville se landslaget springa och kämpa som galärslavar tillsammans som en stor enhet och som gemensamt och beslutsamt rullar bort Holland. Jag vill se Sverige vinna. Det ska vara mandom, mod och morske män hos de uttagna i första elvan. Är det för mycket begärt? Nej, jag tycker inte det. Vi ska till EM-slutspelet och då lägger jag kravet på laget att de ska vinna för att slippa ett osäkert play off-kval. De holländska spelarna verkar redan ha tagit ut matchen som en säker seger och den känslan ska Hamrén rida på. Det finns inget bättre än att sätta dit överblåsta och självsäkra lag som Holland.
Vad jag vill se från de svenska spelarna är ett härligt jävla anamma och en fart som gör att Holland får trycka fast en etta i förlustkolumnen. För det är ju så – Motivation slår klass!
Efter matchen blev det en fin kväll i Helsingfors med min son och vänner.
/Peter Edström
Ikväll är det tid för hjältar!
Jag vill se Råsunda glöda av lycka!
Låt den 11 oktober 2011 en kväll att minnas många år framöver
Jag ska knyta mina händer mot ovan och be om mirakel!
Jag ska be om 2-1, efter en match liknande den Sverige-England på Råsunda 1998!
Utanför vardagsrumsfönstret skiner solen. Löven, som i somras var gröna, är gula, röda eller har ett slags lila ton i sig. Folk går varmt klädda med händerna i fickorna. Det är tydligen hösten som kommit, men i mitt hjärta har hösten tagit paus. Jag går på lina med mina fotbollsnerver, som håller mig i schack och ger mig både leenden och bistra miner. Ska inte Sverige få drömma, ska inte vi fans få hoppas om drömmar och mirakel om en underbar framtid för Erik Hamréns mannar. Realisten i mig säger att det blir oavgjort mot Holland men drömmaren som jag tyr mig till vinkar om tre poäng.
Det är så olustigt att jag har vänner som helst ser att Sverige förlorar. Var och en har sin egen agenda om vilka de vill hålla på, men jag bara undrar om de i själen är svenskar? Visserligen är de öppna och fria människor och själar av det stora hela universum! Men vi pratar svenska och är stolt för det vi har i vårt land, det positiva som det negativa som finns här. Inget land är prickfritt. Fotbollen är något att samlas kring, något som får var och ens egen tillvaro att skina och att glömma om något tråkigt. Det är fotbollen och sportens väsen att samlas kring något annat. En romersk kejsare sa på sin tid: ”Det folk behöver är bröd och skådespel!” Så är det idag! Så är det på Råsunda ikväll. Johan Elmander och Ola Toivonen är idag våra gladiatorer. Och holländare som Robin van Persie och Klaas-Jan Huntelaar är lejon och tigrar eller andra slag gladiatorer.
Det är tid för drömmar, det är tid för bragder. Om tur och otur ska jämna ut sig så vinner Sverige ikväll. Jag vill se att varje spelare i första elvan kämpar som galärslavar och ger allt och lite till för Sverige. Jag vill se Johan Elmander springa som aldrig förr, jag vill se Ola Toivonen lägga sina passningar i djupled och Olof Mellberg stå i sitt försvar som Hulken och vinna allt både i luften och på gräsnivå. Och de bollar som kommer fram till Andreas Isaksson ska han ta hand som man plockar badbollar på en sandstrand. Jag vill se Sverige spela med lungor som ger en oändlig energi och där tröttheten inte känns. Och på läktaren ska fans heja, skrika och jubla som får en koncert med Metallica att te sig som en ljum luciaföreställning, den 13 december.
Det är en kväll för hjältar
Och hjältarna är klädda i blått och gult!
/Peter Edström
|
|
Jag vill som Markoolio sjunger – Jag vill ha mål, mål, mål mera mål. Jag vill massor utav mål!
Jag vill se ett svenskt landslag som går ut och gör gulasch av det ungerska spelet och en svensk målvakt som håller nollan.
Det vill svaret vill jag ha när domaren blåser av EM-kvalmatchen på Ferenc Puskás - stadion sent fredag kväll!
Timmarna närmar sig och nervositeten stiger i mig som hos en influensasjuk kontorsarbetare. Det är nu det ska avgöras. Det är nu jag får se om Hamréns grabbar kan gå genom eld och vatten. Och sanna mina ord, det finns fans från Fotbollssupporter.se på läktaren som hjälper laget på plan att lyfta till stordåd. Den här gången vill jag inte uppleva ett drama som många av de gånger som Sverige har mött Ungern i viktiga matcher i Budapest. Jag vill ha en match där Sverige avgör i god tid innan matchen är över. Jag vill även se Andreas Isaksson hålla nollan och styra försvarsspelet med säker hand och röst och ett passningsspel som spelar ut det ungerska. Jag vill se tre poäng, så vi minst av allt blir bästa tvåa av alla grupper och tar oss till EM 2012. Jag vet inte hur Erik Hamrén ställer upp laget. Men han gör det i bästa av världar att ställa bästa lag på plan. Den här gången vill jag känna mig trygg och efteråt ta en segercigarr med ett stort leende på mina läppar
Jag vet att många svenska supportar befinner sig i Budapest. Även jag skulle ha varit där om inte jobbet och pengarna sagt sitt. Jag kommer att få se matchen på TV och jag ska både lida och njuta av att se Sverige spela. För det är en plåga att se Sverige spela, men det är ju så när man är supporter. Jag önskar mycket i denna match – låt min önskan bli sann!
/Peter Edström
Det som inte fick hända i Budapest hände!
Plötsligt blev EM i Polen/Ukraina betydligt svårare att ta sig till.
Och var var de svenska fansen?
Jag hörde dem inte från min position där jag satt!
Det har nu gått tre dagar sedan matchen. Jag är fortfarande lika förtvivlad för Sveriges förlust i Budapest i fredags, som tjurfäktaren i Ferdinand som SVT sänder på julafton klockan 15.00. Jag är inte bara förtvivlad, jag är chockad, tom och stum där orden bara är borta. Jag fattar fortfarande inta att Sverige förlorade. Jag såg ju matchen. Ja, första halvlek var – ja den var. Spelet haltade. Vissa spelare var vassa men vissa var mindre framträdande. Det går inte att blunda för att liret inte stämde. Och försvarsspelet som jag hoverade inför matchen och som var så bergsäkert i träningsmatchen mot Ukraina var som bortblåst. Uttrycket ställa skorna på planen stämmer verkligen för förvaret. Oscar Wendt drog bland annat på sig en straff som lyckligtvis Ungern sköt i ribban. Sedan hade Sverige ett par snygga anfall. Johan Elmander var nära, riktigt nära men han placerade bollen i stolpen. Framförallt Johan Elmander och Christian Wilhelmsson var riktig bra framåt, men det var de enda som ville något. Men som det var så släppte alla hämningar i försvarsspelet och markeringarna försvann i slutet av första halvlek. Slappheten i markeringsspelet resulterade i ett baklängesmål. Det var inte bara Wendt som ska bannas, utan det är en helhet som är involverat i hela det momentet.
Sverige kom ut som ett bättre och vassare lag i andra halvlek. Passningarna hittade sina mottagare och rörligheten var bättre. Rasmus Elm kom in och lyfte spelet och ut gick en annars utmärkt Anders Svensson, som varit bra i andra matcher. Rasmus trixade upp spelet tillsammans med Johan Elmander och Christian Wilhelmsson. Målet kom som på beställning och det var firma Elmander och Wilhelmsson som stod bakom målet. Snyggt var det och Johan Elmander var så cool vid målet. Där kunde det ha fortsatt, där kunde spelet har förlagts till Ungerns straffområde mer än vad som blev. Kim Källström hade bra lägen, Zlatan likaså. Men laget var inte komplett. Försvaret brast igen. På en passning i djupled på ungrarnas högerkant så sinkades markeringsspelet och närkamperna. Det ledde till i ett baklängesmål, som Sverige kommer att få sota för tills EM-kvalet är över.
Från där jag satt så hörde jag inte de svenska fansen. Jag såg matchen på Läckerbiten vid hörnet Götgatan/Ringvägen i Stockholm. Visserligen så skulle jag ha hört bättre om jag suttit hemma men nu var det så som det var, men jag hörde inga hejarramsor eller såg få bilder på svenska fans under matchen. Var vi/de censurerade av ungersk TV. Satt de mesta fansen som om det handlade om en charterresa till Kanarieöarna istället för att heja? Jag vet inte, men det var inte mycket som kom svenska fans på Ferenc Puskas stadion. Det får bli bättre mot Finland i Helsingfors, både på läktaren och på planen.
Vid söndagens presskonferens med Zlatan sa han att ”man vinner som ett lag och förlorar som ett lag”. Han poängterade själv att han inte var på topp och att många inte stod att känna igen. Och så var det. Men det är friskt att Zlatan säger sanningen och att Oscar Wendt som fått bära det största hundhuvudet rakryggat har ställt sig upp och förklarat. Bra rutet, Lejon.
Det som jag kan konstatera i efter hand är en klassisk klyscha: ”Motivation slår klass!” Trots att det ungerska laget var decimerat med fyra storspelare så gick reserverna in och visade vilja och klass. De brann för uppgiften för det gjorde inte våra svenska spelare. Tyvärr! Är jag besviken? Självklart! Jag tycker landslagsspelarna ska springa till sista droppen svett rinner nedför pannan. Det såg inte ut att det var så på Ferenc Puskas stadion i lördags. Jag är blott ett blå-gult fans som av hela mitt hjärta vill att Sverige vinner varje match som Sverige spelar. Mina fotbollskunskaper av att spela fotboll är ringa och jag kan knappt dämpa en badboll. Men, det är ju utifrån de kunskaper som landslagsspelarna, som spelade mot Ungern, har inom sig som jag bedömer deras spel och hur spelet på planen var. Och de kan så mycket bättre. Att representera Sverige är det finaste som finns.
Nog om detta. Det är i den bästa av världar som revanschen föds. Nu får Hamréns grabbar lägga in en högre växel och bärga tre raka vinster. Först mot San Marino. Sedan väntar Finland och Holland. Till Helsingfors ska jag, och ska se matchen på Olympiastadion. Det blir en annan krönika. Där måste vi ta tre poäng. Därefter Holland. Och då får jag dra fram min devis ”Motivation slår klass”. Det kan vara så att Holland redan är klara och har inget att spela för, när Sverige måste vinna. Då kan de springa som en guldlängtande Usain Bolt för tre poäng. Då kan jag sitta med något gott i mitt glas, se hur Zlatan lägger in 1-0 och höra hur jublet når mina öron och hur huden reser sig som små fjäll och när jag ställer mig upp med armarna mot taket.
/Peter Edström
Jag satt framför TVn med ångesten som vän.
Han drog när Kim Källström satte 1-0.
Till slut kunde Sverige vinna med säkra 5-0!
Fast San Marino var en tuffare pasta att tugga i sig än jag tänkt mig.
Nu är chansen stor att Sverige går vidare till EM 2012!
Äntligen fick jag se den gula väggen. Äntligen fick jag fick höra de blågula hejaramsorna. Den här gången från Stadio di Serravalle, via min TV där jag satt hemmavid. Det värmde ett fanshjärta som mitt. Att se den bortre långsidan täckt i gult fick mitt hjärta att le. Jag satt i min orange fåtölj med en kopp nybryggt Zoegas Blue java och hörde alla ramsor lägga sig som en mjuk och fin ryamatta på mitt vardagsrumsgolv. Jag hoppades att få se min kusin Fredrik på Stadio di Serravalles läktare. Ja, han såg matchen och även Sveriges match mot Ungern – tillsammans med min son, Simon. Men det var för många fans och de dominerade verkligen på läktaren. Och det var så underbart att se.
Jag har sedan i lördags vandrat gata upp och gata ned och analyserat fredagens match, borta mot Ungern. Först när jag vaknade tidigt lördag morgon med en lätt eftertänksamhet låg fortfarande en obehaglig känsla kvar i min kropp. Det var en onödig förlust Sverige. Till slut fick jag inse att det var dags att lägga fredagens tillställning till handlingarna. När jag gick över Kungsgatan sent måndag kväll insåg jag att det var dags att vända blad.
Och Hamréns grabbar vände verkligen blad. De startade i ett glimrande tempo där San Marinos spelare var riktigt vilsna. Zlatan gjorde dessutom ett mål, som dömdes bort för offside. Och därefter la sig Sveriges spel och vi hamnade ett bolltrillande där grabbarna inte fick till det i boxen. Det blev ett rundspelande och velande. Passningar och samspel hamnade snett och en ångest växte så sakta i mig. Den där förtvivlade känslan av att ”Nej, inte den här gången också!” växte som en planta med ogräs. När det stod 0-0 i halvtid så vibrerade det i mitt inre. För jag såg ju att vi hade spelet, men fick inte till det. Nå, Erik Hamrén såg vad som var på gång, han gjorde förändringar. Ut med en långsam Ola Toivonen in med Anders Svensson. Det började hända saker på plan. När Davide Simoncini blev utvisad efter en tröjdragning på Johan Elmander så öppnade spelet verklige upp sig. Det dröjde åtta minuter så var spelet vårt. 1-0 av Kim Källström och matchen var vår. Jag har väl aldrig jublat så mycket för ett segermål mot San Marino.
När den skotske domaren Steven McLean blåste hade Sverige vunnit med klara 5-0. Härligt. Målen rullade in i en jämn ström efter det första som Kim gjorde, och för varje mål blev jag allt mer lugn. Vad som gjorde mig glad och mer uppåt än Sveriges seger var att resultaten i de andra grupperna gick vår väg. Nu behöver vi bara vinna de två sista matcherna. Och det fixar vi – Motivation slår klass!
/Peter Edström
|
|
Då är laget uttaget!
Är det ett lag som kan vinna två matcher?
Är det ett lag som tar sig förbi drömmarnas fält?
Självklart – nu kör vi!
Och äntligen – nu fick jag verkligen veta vad Erik Hamrén efterlyser av sina spelare!
Äntligen stod förbundskaptenen vid pulpeten och presenterade landslagstruppen för EM-kvalmatcherna mot Finland och Holland. Det med både förväntan och en längtan för mig som han stod där. Han rättade till sina glasögon och tog fram de två främsta målvakterna; Andreas Isaksson och Johan Wiland. Det var när han presenterade backlinjen som jag drog efter andan. Först upptäckte jag det inte men det tog en minut eller så – varken Oscar Wendt eller Behrang Safari var inte uttagna. Istället så dök Martin Olsson upp som trolig vänsterback och Pierre Bengtsson var också med. Tillbaka var den gjutne härföraren och giganten i backlinjen Olof Mellberg. Skönt! Offensivt var det ingen större skillnad mot truppen från förra uttagningen inför Ungern och San Marino. Jag saknar ingen som inte är uttagen i alla fall. Och jag får väl stämma in i kören om Rasmus Elms framfart. Den gänglige smålänningen, som ser ut som en stadig skidåkare och som hellre är ute på myrar och försäsongstränar, är ett spelgeni i vardande och med en stor framtid framför sig. Fast förvisso, det hade varit kul att se John Guidetti i truppen med den gåpåaranda och energidriv som finns i hans kropp vilket skulle ha varit en injektion för truppen. Blir han ordinarie i Feyenoord så kommer hans chans. Det är nog så att han behövs mer i U21 istället.
Ska inte gå mer in på laget mer än att jag vilar med min rygg mot det när jag står på läktaren på Olympiastadion i Helsingfors. Jag tror att matchen mot Finland blir tuffare än den mot Holland. Mot Finland är Sverige favoriter och måste vinna för att bli tvåa i gruppen. Och finska lag älskar att slå svenska lag, oavsett idrott. Och Finland har motivation så det räcker. På Råsunda, mot Holland, är Hamréns mannar ”underdogs”. Det passar de blågula, som kan spela avslappnat och utan press. Det kan sluta hur bra som helst. Talesättet ”motivation slår klass” drar jag fram här. Holland är redan klart för EM nästa år – även om de skulle bli bästa tvåa.
Jag ser fram emot två spännande matcher. Jag ser fram emot att få träffa svenska fotbollsfans i Helsingfors som kommer att anträda den finska huvudstaden med hejarop och blågula flaggor. Blotta tanken på att många svenska fotbollssupportar kommer att fylla gator och torg får min själ att le ännu mer. Mer om det nästa vecka!
Äntligen fick jag veta vad Erik Hamrén vill se av sina spelare – utstrålning! Han vill att spelarna verkligen ska visa att de vill vara med och när de spelar på plan ska de agera och inte reagera i situationer. Det är det som främst Olof Mellberg visar med sitt uppträdande på plan. Och med utstrålning och jävlar anamma så vinner man mycket mark på plan. Får Oscar Wendt och Behrang Safari spela i sina klubblag och där markerar den vilja och utstrålning som Hamrén vill se då tar de två försvararna plats i ett framtida landslag.
Det var en intressant presskonferens. Jag gillade verkligen förbundskaptenens engagemang. Det är inga stillsamma föredragningar från honom. Alltid lika roligt, helt enkelt! Får se den på svtplay.se igen för han var rolig och underhållande. Fortsätt så, Erik Hamrén!
/Peter Edström
|
|
Hejsan!
Nu är jag här. Nu är jag på bloggen! Antligen! Det känns lite bättre och här kan jag skriva lite mer...
/Peter
|
| | |
|
